Det är en blandad känsla av lättnad, vemod och stolthet som sprider sig innanför coachtröjan när den åker av för sista gången. Vi har arbetat så hårt under så lång tid utifrån en ide och nåt vi tror på, och resultaten av det arbetet har kommit efterhand hela tiden. Det finaste med idrotten i sig är att den ”produkt” man hela tiden vill skapa är under ständig utveckling, att man inte kan vänta till slutet för att se ett resultat – man måste se resultatet varje dag, annars missar man det. Jag har sett jävligt mycket resultat i år och det är ett nöje att få vara inblandad när människor gör det dom tycker om.
Sett till var vi stod inför säsongen och till den tredjeplats i tabellen vi slutade på så kan jag inte annat än lyfta på hatten och tacka. Många var skeptiska, och vi köpte det, men jag älskar känslan av att göra det ändå. Idrott för mig handlar inte om tur eller slump längre, det handlar om människor som arbetar extremt hårt tillsammans med det dom tror på för att göra saker andra tvivlar på. Det handlar om människor som kämpar för att bli bättre, kämpar för att vinna och som vägrar att acceptera något annat. Jag har lärt mig mycket på några månader.
Det viktigaste jag lärt mig är nog att en enda spelare inte kan göra skillnad för många, men att många spelare som delar en och samma målsättning, kan göra skillnad för varandra.